Håkan Engström
Kerim Arhan
ALBUM. Poetry in broken English
Med risk för att anklagas för att dela ut Judaskyssar: Kerim Arhan från Malmö är en begåvad sångpoet som kan fylla en lucka som uppstod när Leonard Cohen försvann.
Men vi får väl revidera det där. Han fyller en lucka, han fyller långt ifrån hela tomrummet. Och egentligen har de inte så värst mycket gemensamt, strängt taget bara två saker: dels en stark tilltro till texten och lyssnarens vilja att sätta sig in i den; dels ett lite sävligt men osvikligt rytmiskt tilltal, där en djup och rofylld baryton rör sig mellan talsång och och något som närmar sig en crooners lätt avmätta drama.
Han kan påminna om John Cale och Andi Almqvist, om Nick Drake och Nick Cave, men allra mest om Tindersticks. Precis som i Nottinghambandets finaste stunder är musiken på Kerin Arhans nya album en fascinerande väv av klanger: finmaskigt detaljerad eller och bara lätt skimrande omvartannat. Låtarna är rymliga och bjuder medmusikerna att variera sitt uttryck. Den som tydligast markerar sin närvaro är gitarristen Peter Tegnér, som i vissa spår spelar med en aggressivitet som kan verka malplacerad och därför ruskar om musiken och gör den "ful". Det spår som heter "Another turn around the bend" gör han nästan till sitt eget, men han är en tillgång hela vägen. I andra spår målar han med en sjungande ton som är mycket vacker.
Producenten Patrik Bartosch kan uppfattas som mer tillbakadragen, subtil i allt han tar sig för, men hans vibrafon kan vara nog så viktig för stämningen i musiken.
Arhan har på ett nästan övertydligt vis gjort ett album där de enskilda spåren hänger ihop och bildar en helhet – gatuljuden, slagverken och vad som låter som fladdrandet från en propeller i avrundningen av sista spåret "All of the way to Karaköy" går hela varvet och inleder albumets första spår. Detta är klangbaserad musik. Klang- och textbaserad.
Texterna är mångtydiga, vilket inte bara beror på Arhans förkärlek för bildspråk. Han använder ord och uttryck i oväntade andemeningar. I titelspåret leker han med det fasta uttrycket "fruset ögonblick":
The pages of a letter and moments that unfreeze/
The place I'm at consumes me like some bad disease
Tinande ögonblick, alltså. Det ter sig som något positivt – vem efterfrågar det frysta, det kalla, det stela? – men i den här kontexten ställer tövädret mest till trubbel. Förvirring. Kaos. Snögubbar går ner på knä, fixerade minnesbilder får lite för mycket liv och löper amok.
Likaså gillar jag kärlekssången "Empty hands of love", ett uttryck inte för tomhet utan för odelad uppmärksamhet.